Byn med det blå huset

Jag har helt ofrivilligt börjat ta hand om en stackars dement tant som bor ovanför mig.
En dag stod hon bara där, toppförvirrad och försökte slå in lite olika koder för att ta sig in i trappuppgången.
Jag stod i trappuppgången och skulle precis låsa min dörr för att gå, så jag släppte bara in henne och gick ut med en öl i handen, var redan försenad till en fest.
När jag gått 10 meter hörde jag ett jäkla liv bakom mig. I dörren stod lilltanten och bankade frenetiskt på fönstret. Jag fick snällt springa tillbaka till dörren och öppna.
-Vart bor jag? Nu skall vi hitta mitt hem!, utbrast hon.

Jag klev in igen, låste upp dörren till min lägenhet och ställde in ölen innanför dörren för att sen hjälpa tanten att hitta sin bostad.
-Börja knacka på dörrar så hittar vi tillslut, föreslog hon.
Men efter att ha lyckats locka fram ett efternamn ur tanten så sprang jag istället upp för trapporna och kollade på alla brevinkast efter efternamnet. Nere i trapphuset hörde jag tanten knacka på olika dörrar samtidigt som hon snackade på helt osammanhängande
Högst upp hittade jag en dörr med efternamnet på, den var låst, så jag ropade på tanten och frågade om hon hade någon nyckel.
-Nää det vet jag inte.
Efter att ha kallat upp henne till översta våningen såc fick jag syn på ett nyckelband med tillhörande nyckel runt hennes hals. Så jag testade och den passade! Äntligen!
Det hela slutade med att jag fick en kram, blev ängelförklarad och fick erbjudandet "Vad kan jag ge dig som tack? vad som helst!"
Jag tackade bara för vänligheten och sprang iväg till festen.

Häromdagen så stötte jag på henne igen utanför trappuppgången. Min ångest infann sig direkt.
Jag hade Linda och Frida med mig så vi släppte bara in henne och gick direkt till min dörr. Precis när dörren skulle slås igen så satte tanten in foten i springan och frågade om inte hon fick följa med in.
Stämningen blev sjukt obekväm och jag försökte förklara att vi ville vara själva.
Hon tittade bara lite tomt och förvirrat på mig.
-Har du inte någon som du kan gå till då?, frågar jag stressat
-Nää, svarar hon besviket.
-Okej, men vi får ses en annan dag!, var det enda jag lyckades komma på innan jag stängde dörren.

Nu mår jag så dåligt varje gång jag kommer bakom kröken vid Pizzerian! Snart kommer dagen då hon står där och försöker knäppa in portkoden igen..